Att inte veta vart du är, hur du har det. Drömmer om dig igen, att du är här, med oss. Lyssnar på elvis och skrattar, kramar om mig och kallar mig Linus. Det är så jobbigt att vakna och veta att det bara var en dröm. Det gör så otroligt ont inne i mig att jag vill skrika rakt ut. Jag kan inte beskriva med ord, hur mycket mer jag hade velat vart med dig, lärt känna dig bättre, växa upp med dig på riktigt, ett nyktert du.
Jag är oerhört tacksam över vad jag har idag, en plast pappa som är underbar, en mamma som jag älskar så oerhört, min syster som betyder allt för mig, mina vänner som jag aldrig hade klarat mig utan och min pojkvän som alltid finns vid min sida, mormor och morfar som jag alltid har kunnat komma hem till. Men på någe vis känner jag att du saknas bland oss, jag vill visa dig så enormt mycket, jag hade velat hjälpt dig, så onödigt att du gjorde som du gjorde, jag blir så arg samtidigt som jag inte kan hantera tårarna och sorgen att du inte finns längre. Jag älskar dig så erhört, men jag kan inte drömma jämt, men jag får se dig där, och krama dig, säga att jag älskar dig.
Älskade pappa, jag saknar dig!